50,02

Jaha, så var kaffekopparna diskade, likaså champanjeglasen och Nasses gamla yllepläd är tillbaka i soffhörnet. Allt är som vanligt igen, förutom att här finns en massa fina blommor, kort och fina presenter...jag har nämnligen passerat dendär milstolpen i mitt liv med 2 dagar. Jag är ju inte den personen som vill fira med blomsterkrans i håret och 70-80 gäster, det ända jag önskade var att få gå ut och äta med min egen älskade familj och så blev det. Vi var på en utsökt middag i dendär källarrestaurangen som har samma namn som Sveriges första kung, ni vet...verkligen en fantastisk smak- och mat upplevelse!

Igår kväll hade vi en liten enkel kaffebjudning för dom som ville komma, och dom som jag innerst inne hoppades skulle komma så kom, fast det var en helt vanlig vardagskväll, men som en sa: ett trevligt avbrott i vardagen att komma hit! Jag uppskattade verkligen att ni kom och jag blev jätteglad!
När man har kommit såhär långt i livet inser man hur viktigt det är att ta vara på varandra. Jag har , genom mitt arbete, sett så många liv, drömmar och planer krossas av sjukdom, hur otroligt skört och kort livet kan bli, och att allt kan förändras under en kort tid. Jag har lärt mig att stanna upp och vara tacksam för det jag har, då menar jag inte det materiella, för sånt kan man byta ut, utan att jag har en familj att tycka om och som tycker om mig, släkt och vänner som är viktiga i mitt liv. Personer som ger mig energi och glädje att umgås med. Jag har ju haft motgångar och misslyckanden i mitt liv som alla andra, men när man har klarat av en svår tid, inser man att det har kommit nåt bra utav motgången och man blir stark och klarar av nästa kris bättre.

Jag fick ju så många fina blommor och olika kort, men det är två kort som jag tycker är dom allra finaste gratulationskort...

Det till höger har min favoritgranne gjort alldeles själv, ser ni rubinhjärtat! Det till vänster har lilla glädjespridaren M. ritat alldeles själv också, och alla ser ju att det är vårt hus med trappa och fönster. Hon är en härligt energifull, glad och pratsam liten dam...precis som sin farmor...

Med den här bilden på orangefärgade rosor och gerbera, som jag tycker är så vackra, vill jag bara säga åt er alla: Hej, jag heter Ann-Sofi och jag är 50+ och livet känns underbart! För visst är det såhär: " Det gör detsamma hur mycket man fyller om hälsa och lycka livet förgyller "
Jag vill passa på och tacka för alla kommentarer jag får, jag själv har varit dålig på att skriva tillbaka till er den sista tiden, men har har koll på er...Ha ett riktigt bra veckoslut!