Jag har det bra!

Jag är jättedålig på att fiska med kastspö. Signalen mellan hjärnan och tummen, som trycker ner mekanismen i rätt ögonblick så att linan flyger iväg, den signalen fungerar inte de få gånger som jag har tagit i ett kastspö. Fiskedraget landar några meter ifrån och så hör jag hur det bara "sjunger" i linan när den flyger iväg...jag börjar veva in linan frenetiskt, försöker att inte trassla till den och ser hur draget sjunker ner till bottnen innan jag hinner med och så får jag ett riktigt botten napp...där står jag på bryggkanten och undrar vad jag håller på med...egentligen!

Ibland känns det som om livet var ett kastspö, livslinan flyger iväg med en väldig fart men jag själv landar med ett magplask och sjunker ner i bottenslammet av självömkan...det är synd om mig, jag orkar inte mer, jag vill inte, jag står inte ut, varför ska jag alltid vara den som ska vara förstående, varför ska jag ta emot en massa ski..., varför kan jag aldrig stå på mig...hela världens bekymmer och problem trycker ner mig ännu mer och där står jag och undrar vad jag håller på med...egentligen!

Signalen i hjärnan trycker av i rätt ögonblick, jag stannar upp i livet och ser mig omkring på vad jag har. Jag har en fantastisk familj, nära och kära anhöriga och vänner. Jag är frisk...nåja, kroppen/ryggen har ju sett sina bästa dar men ändå...jag har ett arbete med bra arbetskamrater. Jag har ett hem, mat på bordet, kläder i skåpet, visserligen inte av senaste mode men ändå...bil, stor symaskin och eget syrum! Sen har jag en stor,fet och lurvig katt som älskar bara mig, fast egentligen tror jag att han ser mig bara som en stor påse med kattmat som fyller på hans matskål regelbundet, men ändå...

Visst har jag haft mina botten napp i livet, som alla andra. Det har tagit tid att hitta den tilltrasslade livstråden igen och börja veva in den lugnt och metodiskt och dra upp mig själv till ytan. Det har gjort att stoppsignalen har förstärkts och vet när den ska trycka av i rätt ögonblick så jag stannar till en stund och tänker efter...

Genom mitt arbete, att bl.a. ta hand om svårt sjuka patienter i livets slutskede, har jag lärt mig att jag ganska ofta behöver stanna upp ett tag i livet för att orka med alla vardagliga bekymmer och problem. Jag tar vara på dagen jag får, tänker efter vad jag har och inte bara gör en höna av en fjäder utan ibland gör jag  en hel struts av ett fjun...

Just idag har jag tryckt på stoppknappen, i rätt ögonblick, just idag stannar jag upp och tänker efter vad jag håller på med...egentligen...just idag får jag känna den fantastiska känslan av tacksamhet för vad jag har...just idag inser jag att...Jag har det bra!
Ni ska ta hand om er själva, ta hand om varandra och så ska ni ha en riktigt bra fortsättning på helgen. Jag ska må bra ikväll, äta räkpaj och dricka ett glas vin...